Dagens sista flyg

Flygplan med wi-fi! Jenny (samt Emma, Henrik o Peter) sover i den djupa jetlagdimmans dal, David spelar välförtjänt på iPaden. Igår flög vi först litet tvåmotorigt propellerplan från Tortola som mellanlandade med 20min. mellanrum på ?St.Lucia och St.Kitts till Antigua. Sedan stort British Airwaysplan till London där datorn fick göra ILSlandning i total ärtsoppsdimma på Gatwick. Och till slut Norwegian som vi fick småspringa till – käkade för länge. David: ‘alla talar svenska på det här planet!’ Lite som balsam för trötta globetrotteröron att höra språk man inte bara fattar (barnen har varit duktiga på engelska med tanke på åldern men lite kämpigt ibland) och skönt att höra dialekter och undermeningar och kulturella krusningar under ytan man kan. Eller nästan iaf – vi blandar inte in vett&etikett här hoppas jag? ;) Fast okej, nog med svenska, nu vill jag slå av gubbarna bakom som högljutt tjatar om trivialiteter… tänkte ta bussen hem men packningen är lite rörig: ALLA tre flygen hade olika bestämmelser, värst var LIAT (den karribeiska kärran) som glatt svalde en 33kg-väska men begränsade kollin till ny botten-nivå, så det blev att pussla ihop väskor – Emmas resväska gick i Davids ryggsäck etc. Btw de hade också värsta immigrantpapperet, trodde ingen kunde slå USA i avd. 1000-frågor, även om man bara är i transit. Tackavetjag EU! Ingenting att fylla i till London! Nu dags att landa – och hitta varmare kläder… :0)

Jost van Dyke – White Bay & “Bad Luck Bay”

Vi var på väg mot White Bay på ön Jost van Dyke redan dagen innan. Men det var ont om plats i viken (då krävs is i magen för att gasa på för minskad svängradie när det är trångt…!), inga gästbojar kvar och ankaret fäste inte tillräckligt bra för att garantera god nattsömn, timmen började bli sen så vi drog till grannviken, Great Harbour. Numera omdöpt till Bad Luck Bay av oss.

Först hann en annan båt precis före oss till sista bojen (trodde vi). Och hedersknyfflar som vi är snodde vi den inte trots att de tappade den efter första, andra (då de sänkte bojen) och tredje försöket. Grannbåten på svaj applåderade när de till slut fick tag i den. Men sådant ska man inte skratta åt… vi ankrade först en gång, draggade, grannbåten (den applåderande) la försmädligt ut en fender, vi ankrade igen och den här gången fäste det. I en sten. Som följde med upp och satt fast som berget i ankaret, därmed obrukbart. Här krävdes en brygga tänkte vi! Och det gick faktiskt bra, hittade brygga komplett med snäll gubbe som hjälpte oss få bort stenen (det skönaste Plumset den dagen!) och tipsade om bra ankringsställe intill. Så vi drog dit och kastade i kroken, eller snarare, tryckte på fjärrkontrollen till ankarspelet. När vi underkänt fästet och drog upp ankaret för uttifjuttonde gången den dagen så fastnade… kabeln till fjärren… i ankarspelet… som därmed var obrukbart… grrr…  (tur ankaret var nästan uppe så gick bra för hand sista biten). Då sneglade vi på Den Förbjudna Bojen intill. Och tänkte vafanken, nu behövs tankepaus, vi tar bojen och funderar lite. Vänta förresten, även om färgkoden antydde förbud så står det text på bojen om ‘yacht mooring fee’ blabla – hurra, den är tillåten! Lyckligt slut eftersom vi hann få en boj (vi litar inte helt på ankaret till denna båten även om vi sovit på svaj, men nu var det hård vind och vågor). Tur iaf att vi hann få en boj, sedan kom ett dussin båtar till som fick ligga för ankar. Väldigt hjälpsamma barn som under hela ankar-strul-tiden inte fick spunk utan rentutav hjälpte till. Och sedan fick ingenjör-sia lite tröst av att skruva isär ankarspelet och få loss kabeln (som var sönder och fick ersättas dagen efter) och skruva fast lite andra saker (rangligt GPSfäste, ngn lucka och lite lösa skruvar i huvet ;)

Lärdomar? Inget jordskredsomvälvande nytt men:

1. kom fram i god tid (före 16, helst före 14) om man ska till en populär vik.
2. i en trång vik med begränsat djup, ha mycket marginal…
3. utgå inte från att en boj är förbjuden innan man kollat på den
4. skratta inte åt andras misstag (det gjorde vi inte! Bara lite!)
5. inte fastna med sladdar i ankarspelet. Eller andra saker heller för den delen!

Dagen efter stack vi tidigt till White Bay, tog paradplatsen mitt framför Ivan’s Stress-free bar, ett härligt ställe att hänga på med totalt avslappnad atmosfär. Kanske inte världens bästa krubb men skön familjehängmatta och fin strand! Skum frånlandsvind med vridningar och kastbyar – här har varit ung. 10-12 m/s hela tiden, med upp till 22 m/s i byarna. Ganska krånglig windsurfing… men lugn nybörjarvind närmast stranden, lånade ut brädan till nyfiken aspirant som fick prova på lite. Massa snorkling i ljuvligt vatten. Enda förlusten hittills: Davids cyklop försvann och kunde inte återfinnas. Men det var inne på sitt nionde liv och hade börjat läcka så struntsamma. Skön kväll med fin solnedgång och gitarrplink i sittbrunnen!

På kvällen kom moderna fullriggaren “Wind Surf” förbi, och morgonen efter ankrade det upp två fyrmastare modell Ä, som tog in folk till ‘Soggy Dollar Bar’ i andra änden på viken (namnet kommer från att man förr i tiden simmade in och då blev dollarsedlarna blöta).

Great snorkeling waters here in BVI!

The waters here are amazing! Crystal clear warm water with great visibility, beautiful colorful fish (and no scary sharks), caves, coral walls, etc. Even in some places that weren’t marked on the map as snorkeling spots. Just jump in anywhere! On Norman Island (our favourite spot in BVI) there were hundreds of tropical fish swimming just a few feet from the beach! Most of these pictures are from Monkey Point on Guana Island north of Tortola, where we stopped for Snacks & Snorkeling.

The most entusiastic snorklers are Henrik and Dave. Sometimes Jenny and Emma are in snorkel-mode, sometimes not (and then it’s hard to force them, even if you KNOW they’ll like what they see).

As for sia (me) I like diving and snorkelling, but must admit something /switching to secret scandinavian code/ om ni inte redan hört det så japp, jag är lite bottenrädd, framförallt att simma bredvid stooora båtar och kolla på roder och kölar – det har jag alltid haft svårt för. De andra familjemedlemmarna tycker det är läbbigt också, men efter att David och Henrik lyckades träna bort det mesta av sin rädsla, erbjöd sig David att coacha mig! Har försökt inte vara nojjig inför barnen men nu passade jag på – och barnen växer lite när man erkänner sina egna rädslor :) Så jag började med att ligga på surfbrädan och speja mot rodret och propellern och kölen… sedan simma närmare och närmare (och David höll betryggande min hand, eller simmade runt framför rodret). Detta vid White Bay (på Jost van Dyke) som hade världens snällaste botten, vit sand och god sikt. Inte riktigt Östersjön med grumlig sikt, mörka djuuup, tång… isberg… LochNessmonster… ;)

Windsurfing and relaxing at Marina Cay

Vi fick tips att lilla gulliga ön Marina Cay skulle vara bra tillhåll för barnfamiljer… det visade sig också vara suveränt windsurfingställe – tvärsöver viken håller Windsurfing BVI till i Trellis Bay så det fanns lite sällskap på vattnet. På revet intill var det fin snorkling, och bredvid beachen en liten servering. En bit bort skön livemusik som hördes långt ut på vattnet. Många korallbitar på stranden – som att trampa på legobitar – och bakom oss ankrade en svenskbåt! Kul att höra svenska, annars har vi bara sett ngn enstaka norsk båt.

Cruising BVI

Sikta på något billigt (brukar man säga när saker till sjöss går åt skogen). Som tur är har vi inte behövt tillämpa det hittills, för det finns inget billigt att sikta på här!? Nästan ALLA båtar är 40-50 fot eller ännu större, hälften är katamaraner med minst två våningar och hög komfortfaktor. Fast som jag skriver det ser jag faktiskt en 32fotare bland alla båtar här intill – den ser nästan ut som en jolle. Jenny sa häromdagen “jag vill inte att vi ska ha den här båten (vår Jeanneau som ju ‘bara’ är 41fot) utan en katamaran och den ska heta ‘Höghuset’ och ha minst tre våningar”. Bortskämda brats – nästa segling får bli på en ärtskida till skärgårdskryssare utan ståhöjd och lull-lull så de lär sig veta hut?!

Men båten seglar rätt bra, idag hade vi finfin kryss, med tyvärr magkväljande stamp från Atlantvågor, drabbade mest sia och dagens rorsman Jenny men kan iaf konstatera att man seglar rätt torrt trots de stora vågorna. Med ett rev intaget i storen gick det ännu fortare med bättre höjd, visst är det konstigt att mindre segelyta kan ge mer fart ibland… eller iofs, vi extremar ju oss inte med dökött på relingen utan satsar på bekväm gång som håller alla ombord på bra humör. Ganska kort etapp idag från vår övernattningsankring på Peter Island (såklart vi måste stanna där! Inte alla som har en ö med samma namn!) till Cooper Island där vi nu är bekvämt förtöjda vid boj nära ‘Cooper Island Beach Club’. Har just käkat lunch där och njuter nu deras wifi medans – Sörgårdsidyll – Henrik&barnen leker och plaskar på sandstranden här nedanför, kastar frisbee och häller vatten på varandra – på ett fridfullt sätt… hittills…

Båtlivet funkar förvånansvärt bra, vi hade massa farhågor innan men allt har löst sig. Tex har vi lyckats hitta flytvästar som passar alla – kunde ju inte direkt ta med det hemifrån och släpa runt jorden – Peter fick vi testa 3 modeller på innan vi hittade en som funkade. Vi fick låna en bekväm vuxenväst – räddningsvästarna som följer med båten är totalt otympliga – och igår hittade sjörövarsia en vrakgods-vuxenväst till, ilandfluten på en strand. Däremot saknar vi en svensk flagga till båten! Piratflagg får duga… annat praktiskt? Peter och ofta Emma har den goda smaken att somna så fort vi seglar iväg! Det underlättar onekligen tillvaron något, vi lägger ner dem under däck (Peter i surrad barnvagn) och man slipper ha örnkoll på ett/två barn färre. Sedan är barnen duktigare än vi anat på att hjälpa till ombord. Samtidigt får man ju aldrig förvänta sig överprestationer, det mesta vi gör är på deras villkor – fast gör man bara saker lugnt och genomtänkt (haha det låter bra i teorin iaf) och pratar igenom med dem vad vi ska göra innan blir det inga panikmoment. Men det gäller ju det mesta med barn (och en del vuxna :) Visstja, det viktigaste när vi förbereder avfärd är att välja ut seglings-snacks: vad vi ska ha att tugga på i sittbrunnen när vi satt segel!

Annars får man ju inte klaga när det är soligt och karibiskt och segligt… men… fatta min frustration att i början av seglingen få ett jämrans sår på lilltån (hur fånigt kan det bli) som måste få läka ut liiite till innan det kan utsättas för massa saltvatten. För nu är jag överförsiktig med tropiskt klimat och småsår, har åkt på två seriösa infektioner med kombinationen hav och sår, så snorkling och surfbräda får vänta tills… imorgon iaf? Funderar ut varianter med plastpåse-i-simfenan-som-vattentätt skydd och dito med Tevas på surfbrädan (aningen otympligt) men har iaf vanliga trösten i bakhuvudet: hellre mig än barnen (int för att låt nå som martyr men barnen badar massor och tanken att försöka hålla rent sår och ha gnälliga barn med badförbud… huga… )

Nu hällde just gullePeter vatten över hela bordet (tur datorn var i knät) förmodligen för att imponera på ett par från Portsmouth som just slog sig ner – dags att avrunda! /sia

Finally got my surf fix!

Whooo-hooo!

Best receipe for how to turn a slightly tired 4kids-mum into a happy creature of laughter: just add some wind and give her time on the water! Wonderful day with nice kite- and windsurfing buddies around on the water at Conceiçaõ. The board was smaller than expected, but it worked well anyway (got to practise some more waterstarts…) and I even did some jumps! Great day!

Machu Picchu in one word: WOW!

We finally made it Machu Picchu today, after failing on both Saturday and Sunday due to landslides.

It was amazing! Grand Canyon was previously #1 on my Most Amazing Places list, but Machu Picchu definitely topped that – despite stiff competition from the Great Wall of China and South Island of New Zealand. Well actually, if you ask the kids they’ll still say Legoland in Denmark :)

Despite the rainy season we had great weather all day except around lunch (which was fine, since we were inside at that time). During the morning we had a private guide who explained some of the key parts of the ancient town, but the most fun part was actually the afternoon, when we explored the ruins on our own. David took on a guide role and took us to the highest possible point, with a most amazing view over the whole town and surrounding mountains (the first photo in the gallery below).

Posted by Henrik (who accidentally used Sia’s account)

Recovery report

My partner in sick, Pete the cutiepie, sleeps like a brick. We’ve had fever and stomach evilness but now getting better. Lovely view with the Andes and a 1400something inca fortress… and as usual we hope to go to Machu Picchu tomorrow!
/sia

Queenstown – the turning point!

Imagine a place which is a mix of Chamonix, Åre and… ok not quite Zermatt but after all, it’s summer here but I STILL get a homely feel of a city of eternal after-ski, dimensioned for winter and people in ski boots, with more sport stores than all other stores put together, bristling with activities and adrenaline-craving people for whom it’s just natural to take the MTB down from the nearest mountain. And great mountains it is, almost made me teary-eyed to look at but then again, I missed mountains. And snow. But guess what? It SNOWED on some of the peaks yesterday (while raining in the valley), which apparently was so unusual it was even on the news. I thank ye mountain Gods for that sign – must come back here in the winter, some ski areas have really promising names: Treble Cone, Coronet, Cardona and… the Remarkables! We drove all day Thursday and half Friday from the westcoast heading southeast – why stay in grey Greymouth with 20mm rain when there’s sun in Queenstown, also we managed to see a dentist here – Dave had some toothache, now fixed :)

 

Took the skyline cabin + chairlift up on the nearest mountain, and hade some downhill-gocart experience (the Luge). And watched the bungyjumpers. True to the slogan “Queenstown – the adrenaline capital of the world”. Then me, Dave and Jenny biked around town and had a great time, even found a sea-side playground! And talking about playgrounds, of course they have a small climbingwall on the kindergarten next to the skyline. But come to think of it, so has our superb kindergarten back home in Skå (the adrenaline capital of south Färingsö ;)

Anyway, this is our turning point latitude-vise, now we’re on our way home even if it will take some months – but first back to Wanaka!

Lifesign from offline family

Just a quick update – we’re on South Island, fled the rain up north last week. Everything’s been lovely (except a couple of rainy days) and we’re enjoying everything immensely. Been busy with having fun, coping with everyday life in a campervan, and being a lot without decent internet connection hence the non-existent updates on this blog… since last week we’ve been in Abel Tasman, just hanging around the National Park and areas south towards Nelson (Sandy Beach, Kaiteriteri, Motueka). Keep you posted!